David Sylvians röst blir lite hesare med åren, men är sig i stort sett lik. Har man en gång trollbundits av den följer man honom, från syntbandet Japan via 80-talets storaratade soloalbum till senare års sökande efter nya uttryck.
På "Manafon" är rösten det enda som återstår. De improviserande musikerna sprätter glesa läten omkring, de hjälper varken Sylvian eller lyssnaren. På "Blemish" från 2003 kunde åtminstone ett ackord eller två lätta upp stämningen, likt en blek höstsol.
För att uppskatta Sylvian anno 2009 krävs mycket tid, tystnad och tålamod.