Det finns något distanserat i stockholmska Anna Ternheims musik. En - ja, jag finner inget annat ord - kyla som gör att jag aldrig kan omfamna den fullt ut. Trots gott om välbekant murrig svensk melankoli värmer den inte som den borde. Det spelar ingen roll hur många stråkar hon än klämmer i med.
Kanske väver hon för tjocka lager mellan lyssnare och hjärta. Kanske är det jag som inte kan relatera.
Men nu ska jag inte gnälla mer.
"Leaving on a mayday" är nämligen ett fint album: förmodligen hennes bästa. Något ljusare i tonen än de tidigare och finkänsligt balanserande mellan akustisk folkhemsdepp och försiktigt arty indiebombastik. Hennes röst har dessutom antagit en tydligare självsäkerhet.
Att hon sakta rör sig bort från lägerelden mot ett poppigare anslag är också något jag välkomnar.
Vad Björn Yttlings produktion bidragit med blir jag lite osäker på, men "Leaving on a mayday" är behaglig och lättlyssnad. Alldeles utmärkt som bakgrundsmusik till söndagsmiddagen.
Och det menar jag faktiskt som positiv kritik.