Känslan genom hela "Kärlek är för dom" är en märklig slags entonighet.
Det finns få variationer av berättarteknik. Thåström blir en agitator som får basunera ut sitt budskap. Han är poeten som läser sina texter ensam på en scen där ingen kan säga emot. Och strunt samma. Är du med så är du med och är du mot så är du mot. Dialogen behövs inte. Jag tycker om det. Det är att veta vad man vill. Det är målmedvetenhet.
Det kanske man får efter 30 år på scenen?
Och det går inte att bortse ifrån att Joakim Thåström har blivit medelålders. På två skivor i rad har han nu gett oss bitar ur hans biografi. På förra plattan fick vi The Haters. Här historien som handlar mer om Thåström och mindre om hans musik. Vackert och bitterljuvt som i "Kort biografi med litet testamente". Det är högst tveksamt att han någonsin kommer att "tala ut" i någon intervju.
Därför är dessa korta brottsstycken så oerhört värdefulla för den som vill veta mer om Joakim Thåström. För många andra artister är det en uppenbar kliché att man berättar om sig själv i sina texter och musik. Det känns helt enkelt inte sant. Men en kliché blir aldrig Thåström. Möjligen en skådespelare i livets teater.