The Arks nya album säljs som tillbehör till Artistmagasinet, en tidskrift som skapats för ändamålet. Men det är bara i momslagstiftningen som skivan är tillbehör. Tidningen är enkel, bygger på småfakta om bandet. Kul, på "Mina vänner"-nivån. Andres Lokko bidrar med en skämmigt inställsam text, Amanda Jenssen och Nina Persson intervjuas om sin (positiva) syn på bandet och får som tack gott om utrymme att prata om sina egna projekt. Fejkpaparazzibilderna på Ola Salo med bar överkropp och gevär är i alla fall sköna, öppna för tolkningar.
Men musiken är huvudsaken. I sina bästa stunder är The Ark mer eufori än rock'n'roll. Därför kändes det illavarslande att de plötsligt accepterade jämförelser med sina föregångare och hade det uttalade syftet att göra en rak rock-platta. Men Ola Salo har känsliga fingertoppar: lån från klassiker som "My Sharona", överstämmor från Queens 70-tal, countrygitarrer, allt det gamla bakas ihop till nåt nytt. Det är fräscht och smutsigt samtidigt. På pappret är det spretigt, brötig rock och psalmliknande visor, men Salos drivna röst och melodikänsla väver ihop plattan till en enhet.