Så är det över. Ett av svensk rockmusiks flaggskepp, de senaste 17 åren, packar ihop och lägger ner. Musiken tystnar, ljuset släcks och bandmedlemmarna vandrar ut mot nya äventyr.
Eftersom ärlighet står som första lagparagraf på rockkritikernas stentavla - den man måste svära trohet mot när man tar på sig detta ansvarstyngda värv - ska jag vara riktigt ärlig och erkänna att jag inte kommer sörja The Soundtrack of our lives speciellt länge. Bandets pondus och rykte har alltid varit större än deras musik. Det går inte att ifrågasätta Ebbot och hans mannars djupa kunskap och förankring i rockhistorien, men det har inte räckt för att skapa riktigt stor musik. Och det gör det inte den här gången heller.
Rock?n?roll-maskinen The Soundtrack of our lives har kraft men är svagare på finess. Den rullar på utan att lyfta. Här på bandet sjätte platta mullrar och riffas det på sedvanligt sätt. Det luktar både Rolling Stones, Love och Beatles.
Allra bäst blir det när alla i bandet håller igen, när de hittar ett skarpladdat lugn. Då står alla plötsligt på tårna och den avslutande låten,"Shine on" är ett riktigt gripande avsked till trogna fans. Samtidigt är den ett fint löfte om en ljus morgondag, ett löfte om ett liv efter The Soundtrack of our lives.