pop
CCCC
Paul McCartney: Chaos and creation in the backyard
Parlophone/EMI
På förra plattan "Driving rain" överraskade McCartney med ett småskitigt lo-fi-sound, ganska tilltalande faktiskt.
Nu är han tillbaka i "McCartney-land", där melodikänsla och stilbredd är främsta kännetecken. Här bor Paul med sandpappersrösten, Beatles-Paul och Wingsdito, ballad-Paul sitter framför pianot och vis-Paul spelar akustisk gitarr. Till och med smörige barnvise-Paul är där, men honom vill jag förtränga.
Allt har vi hört förut, men det spelar ingen roll. Det är bra, det här. Det bästa album Paul har gjort på över 20 år. Fullproppad med charm och nynnvänliga låtar. Producenten Nigel Codrich (Radiohead med flera) har tydligen fått Paul att skärpa sig. Paul spelar i stort alla instrument själv, kanske är det det som gör att skivan känns lika lös och ledig -- och småavig -- som tidiga soloalbumen "McCartney" och "Ram".
Extra plus för singeln "Fine line", som låter som en rufsigare kusin till "Hello, Goodbye". Och så gillar jag skarpt att Paul spelar en lite töntig blockflöjt på "Riding to vanity fair" och på så sätt stör sitt eget gitarrsolo.