De åkte till Nordafrika för att spela in. Eno och Lanois fick vara med och komponera. Men på sitt tolfte album låter U2 ändå som de gamla vanliga fyra killarna, hemma på mammas gata i Dublin. På gott och ont.
En gång i tiden, när de lämnade den där gatan för första gången och släppte in gospel, country och blues i sin musik reagerade jag med avsky och förutspådde U2:s snara död. Ja, jag var förmodligen den ende recensenten i världen som sågade "The Joshua Tree". Gissa om jag fått äta upp det.
Men nu är det länge sedan U2 sjöng duett med BB King och influerades av dansmusik. "No line on the horizon" är lika vindpinad, vild och vacker och stor och allvarlig rockmusik som de tidiga albumen. En låt som "Magnificent" gör verkligen skäl för namnet. Bara singeln "Get on your boots" överraskar med en fet och macho gitarrslinga. Annars är The Edges omisskännliga gitarrspel om möjligt ännu omisskännligare än vanligt.
"No line on the horizon" låter alltså som gamla klassiska U2. Men nästa gång jag vill höra gamla klassiska U2 tar jag antagligen fram "War" igen, och låter den här skivan samla damm bredvid "How to dismantle an atomic bomb".
Tror jag. Men jag har ju haft fel förr.