När "Funeral" slog ner som en raket i indievärlden 2004 kände jag mig ganska ensam om att inte tillbe den som en gåva av Gud. Jag hör fortfarande inte det mästerverk "alla andra" gör, men inser tack vare den här imponerande uppföljaren att Arcade Fire faktiskt har något extra att bjuda på.
Nya albumet är mörkare, kraftfullare, mer storslagen än debuten; massiva ljudbilder byggs upp med kyrkorglar, stråkar, blås och körer. Men det är också enklare. Kanadensarna har tagit ett par steg bort från konstskolan och står nu med åtminstone en fot på nån Springsteensk motorväg.
Bli nu inte rädd, "Neon Bible" är artyfarty nog att tillfredsställa redan frälsta och Win Butler sjunger fortfarande som en korsning av David Byrne (Talking Heads) och Thomas DiLeva. Men musiken har mognat och fått tydligare rötter. Det är något jag välkomnar, men jag är inte så säker på att "alla andra" håller med mig den här gången heller.
Johan Kronquist