På äldre dar blir också djävulen religiös och likaledes blir gladpopparen Timo Räisänen seriös. Resultatet är svajigt. I vissa stunder blixtrar det till, innerligheten lyser igenom i inledande och lugna "Cocaine" och dansanta "Hollow heart" glädjer mig med sin taktfulla refräng. Men mestadels handlar det för mycket om midtempo, falsettsång och trista plattityder för att roa mig. Här finns ingen "Sweet Marie" som kan gripa tag i mig och få mig att trycka på repeat om och om igen och när skivan är slut får Räisänen genast se sig utbytt mot mer spännande tongångar.
Fotnot: Timo Räisänen spelar på Konsert & Kongress i Linköping på fredag.