Det är något ohjälpligt romantiskt över Tomorrow’s worlds elektropop.
Jean-Benoit Dunckel från Air kan konsten att göra maskinerna mänskliga. Hans syntslingor är skeva och vingliga. Lou Hayter låter allt annat än självsäker, hennes röst är mer sensuell än perfekt.
Att höra Tomorrow’s World är som att färdas genom Paris en ljummen natt, smått berusad och hopplöst förälskad, och lyssna på ett bortglömt blandband från tidigt 80-tal i en freestyle med lite för trötta batterier.
C’est fantastique, n’est-ce pas?
FREDRIK KYLBERG