Eddi Readers musik tröstar mig när livet tar emot. Så har det varit i 20 år, ända sen tiden i Fairground Attraction och listettan "Perfect". Runt henne finns en air av söt melankoli, som jag inte kan värja mig emot. Den elastiska rösten, Glasgowdialekten och den finstämda lyriken träffar själens mjuka partier.
På sin nionde soloplatta överraskar hon med ett mer uppsluppet anslag. Hon och det akustiska bandet radar upp hitlåtar. Mig får hon på kroken, jag tokälskar plattan. För det lätta anslaget, den ömtåliga nostalgin och de underbara, fingerfärdiga strängamusikanterna.
Låtarna känns som skapade under en ljus sommarhimmel. Originalmusik rätt igenom utom Declan O?Rourkes mantra "Love is the way", som upphöjts till titelsång.
Well done, Eddi! Att din skiva blir soundtracket till min sommar 2009 vet jag redan nu.