Elin Sigvardsson har en intressant och egen röst, så varför hon vill dränka den i slätstrukna och tråk-tråkiga poptoner som kommer att försvinna i radioskvalet förstår jag inte.
Kanske vill hon göra en radiohit och i så fall kommer de starka refrängerna i "The War" och "Heart-attack" väl till pass.
Själv vet jag dock inte alls vad jag ska göra med hennes musik. Jag har försökt få den att passa in som soundtrack till mitt liv både på fredagskväll, på lördagseftermiddag och på söndagsmorgon. Men det funkar inte, albumet tråkar ut mig.
Den enda höjdpunkten är Sigvardssons duett med Magnus Carlson från Weeping Willows, den är långsam och trevande men samtidigt finns det kantighet kvar och det gör att det åtminstone händer något.