När SABJ skivdebuterade för tiotalet år sedan gick hypemaskinen på högvarv. Sedan dess har det varit desto tystare om bandet. Då spelades glammig synthpop, nu är det lugnare tongångar som gäller. Musiken har beskrivits som "yachtpop" och då kan man förstå vartåt det barkar. Här finns pretentioner på att återuppliva det glassiga och dekadenta livet från det synthstänkta åttiotalet. Till sin hjälp har gruppen tagit några gamla rävar från eran, både Mauro Scocco och Johan Kinde är med på ett hörn.
Tyvärr är resultatet precis så tråkigt och harmlöst som jag befarade. Den polerade rösten och de strömlinjeformade ackompanjemangen säger mig ingenting, den menlösa popen får mig i stället att må dåligt i själen. Skivan kanske spelas på radion, men aldrig mer i min stereo.