Nu jävlar är det allvar.
Desperationen lyser i Alexander Arvmans ögon, han sjunger som om hans hjärta är ett öppet sår och hans lever är nog lika illa tilltygad. Hans band spelar som om varje natt var den sista. Det är undergång, postpunk och passion. Allt är svartvitt, utom blodet, cigarettglöden och hennes läppar. Regnet upphör aldrig.