Metallica formade under tidigt åttiotal en hel musikgenre, thrash metal, och svenska The Haunted återupplivade och moderniserade den under sent nittiotal.
Nu släpper båda banden skivor nästan samtidigt och det känns givet att jämföra de två.
Åtminstone i teorin.
För även om det rent fysiskt skiljer mindre än tio år mellan medlemmarna i Metallica och The Haunted är det som att jämföra ett gäng ålderspensionärer som sitter i fönstret och hyttandes med näven kräver tystnad och respekt för de äldre med tonårsligisterna som står på gatan utanför, trimmar moppe, dricker öl och jävlas.
Det är två olika världar. Och det finns inte en chans att jag ställer mig på gubbarnas sida. Visst är "Death Magnetic" sjukt mycket bättre än präktiga fiaskot "St Anger" (2003), men det är liksom ingen idé att jämföra. Speciellt inte med tanke på att Metallicas nya skapelse är helt formad efter klassiska skivan "Master of Puppets" (1986). Långa låtar, lugna intron, taktbyten och eskalerande hastighet mot slutet.
Tyvärr saknar jag något som håller låtarna samman, och i stället för att bygga upp en intensitet såsar bandet först på i vad som känns som en evighet, för att sedan helt plötsligt hosta igång i något som med lite välvilja kan likna thrash metal. För min del är skivan på tok för lång, en halvtimme meningslöst vändande och vridande på låtarna borde ha skalats bort.
Men för att kunna jämföras med The Haunteds sjätte studioalbum hade inte ens det räckt. Inledande "Moronic Colossus" knäcker mig totalt med sitt vansinniga tempo och sin intensitet. Den sparkar stjärt så fördömt att det inte går att beskriva, jag vill bara lyssna på den igen och igen. Samma höjder nås flera gånger på återstoden av skivan, till exempel i ösiga "Ceremony" och "Crusher". Mot slutet sjunker tempot lite, men även i sina vekaste stunder är The Haunted sju resor hårdare än Metallica.