Det är elva år sen Louise Hoffsten gav ut en platta på svenska. På "Kära du" utforskade hon svenska visans rötter ihop med Lasse Englund och Esbjörn Svensson. En fin skiva, typisk för sin tid med sina höga pretentioner och sitt stundtals Daniel Lanois-inspirerade sound.
Men att Hoffstenskans egna musikrötter finns i bluesens Memphis är ingen hemlighet. Rakt på-musik med nervig sång och vassa munspelssolon, det är så jag vill ha henne. Och det är det jag får på nya "Så speciell".
Även detta album är typiskt för sin tid med sitt avskalade sound och frånvaron av stora gester. Tillsammans med Peter LeMarc har Louise hittat tillbaka till språket, till enkla ord och bilder. Det är snyggt gestaltat, hennes speciella röst gjuter liv i sånger om kärlek, svek, kriser, längtan. Sånt som blues alltid handlat om.
Stor del i framgången har producenten/musikern Peter Kvint, som också tonsatt några låtar. Musikerna känns handplockade. Det är gott att höra att gitarristen Bengan Blomgren (Nationalteatern) håller stilen.
Första hälften av albumet är bäst, mot slutet kommer ett par svackor. Men när det är bra är det riktigt bra. Lyssna på "Med dina händer" med twangig gitarrslinga och intim kärlekslyrik. Skönt souliga "Som varje dag" är också smittande, liksom skitiga bluesstänkaren "Slätten", full av bultande hemlängtan.
För fan Louise, kom hem när du vill. Du är alltid välkommen tillbaka till Linköping och slätten!