Det råder inget tvivel om att Sarah Assbring har talang för att skapa små fina pärlor. Men jag vet inte om jag törs kalla dessa för "pop".
Det är något med titeln som på denna skiva som får mig att tveka... Skulle inte kärlek vara pop? Ja, hur det än är med den saken så faller hon tyvärr alltför ofta i fällan att musik ska vara motståndslös. Det gör också att budskapet får svårt att komma fram.
Allt bara svischar förbi utan att sätta något avtryck. Det blir väldigt välsminkat och emellanåt helt ointressant. Och ändå finns det något därunder. Men det törs hon inte visa. Jag undrar bara varför?