På Sveriges första hårdrocksmässa -- som ägde rum på Fryshuset förnågon vecka sedan -- kunde en trend konstateras. Glamrocken ärtillbaka. Jag är inte helt förtjust i detta eftersom mycket av denbaseras mer på yta än innehåll. Det är mera kajal och hårsprej änhållbara melodier och hårda riff.
Glamrocken har sina rötter i Storbritannien och band som Sweet,Slade och T Rex var föregångare i genren. Själv var jag som ung pojkeett obotligt Sweet-fan och älskade deras glittriga kostymer ochChinn/Chapman producerade hits. När sedan både bandet och jag växte uppkändes glitterkostymen för trång.
Nästa våg av spandex och stora frisyrer ägde rum i soliga LosAngeles i mitten på åttiotalet. I första ledet gick Mötley Crüe, Rattoch inte minst Poison. Här var det mer av allt. Det gick så långt attkillarna på scenen var snyggare än tjejerna i publiken och gissningsvisberodde mycket av smoggen i LA på all hårsprej dessa band hade i sinagigantiska frisyrer.
Mötley Crüe kanske inte är ett renodlat glamband men så är deockså de enda som lyckats gå vidare och faktiskt än i dag lockarstorpublik var än de uppträder. De andra banden från den tiden har detbetydligt tuffare. Men nu kan man återigen upptäcka killar med storthår och kajal på stan. Band som Crash Diet, Subvison och norska Wig Wamgör sitt bästa för att sabba ozonlagret och få in Max Factor iriksdagen. Du är här med varnad, fall inte i fällan för glamrocken!
Jerry Prütz
Recensent
Krönika