Stravinskij: Våroffer
Carl Nielsen: Symfoni nr 5
Cincinattis symfoniorkester
Dirigent Paavo Järvi
Telarc
ATT LYSSNA till "Våroffer" är att -- ständigt, varje gång -- blipåmind om vilken kraft och laddning det finns i denna musik och ocksåvilken central ställning den har -- och tidigt fick! -- i den modernamusikens historia. Det är alldeles självklart att premiäråret 1913bildar en viktig, en ofrånkomlig gräns: musik före och musik efter"Våroffer".
Verket är rakt igenom nyskapande, tydligast i fråga om rytmen: tillexempel detta att blanda rytmer, att förmå ladda dem med sådanintensitet.
Paavo Järvi, en av Neemi Järvis båda dirigerande söner, lederCincinattis symfoniorkester i denna inspelning och den utmärks främstgenom att den är balanserad, tydlig, omsorgsfull i alla detaljer.
Lite överraskande är det att "Våroffer" och Carl Nielsens femtesymfoni lagts på samma skiva. Men varför inte? Också detta verk äricke-traditionellt, till exempel genom att Nielsen frångick den gängseindelningen i fyra satser och inte heller ägande sig åt konventionellbehandling av teman.
Det är naturligt att jämföra denna version med vad jag tror är dennärmast föregående i skivsammanhang: Michael Schönwandts med Danmarksradios symfoniorkester på skivmärket Dacapo. Den ena är inte bättre änden andra, men de är olika. Hos Järvi möter man en tydligare utmejsladmusik, där kontrasterna blir tydligare och draget av konfrontation ärpåtagligt. Schönwandt ger musiken en mera lyrisk prägel, och det ärnågot man gärna vill förknippa med Carl Nielsen.