Hon lär inte övertyga någon om att detta inte är en comeback, om hon sedan knockar någon återstår att se.
Historien om Whitney Houston är allmängods vi det här laget, men nu har hon spolat kröken, kastat ut mannen och så står vi här hösten 2009 med "I look to you".
Förväntningar? Egentligen inte särskilt höga. Och kanske är det därför det låter överraskande bra. Därför och för att Whitney inte krånglar till det. Hon gör en elva låtar lång platta med hjälp att ett gäng namnkunniga producenter. Hon levererar till klubbgolvet, till sängkammaren och till gråtstunderna. Några låtar försvinner som bagateller. Men Houstons röst har fått en nyans till. Den är fortfarande ren och klar, men nu med ett ärr av heshet i botten. Ett livsvishetsärr kanske? Det gör i alla fall hennes sånger om kämpande och förlåtelse snäppet starkare.