Med brutal uppriktighet och i kronologisk ordning ? från uppbrott till försoning ? låter han oss följa med på en smärtsam resa genom en nästan fullbordad skilsmässa.
Svek, självömkan, ilska, hämndbegär, sorg, hopplöshet, längtan, svartsjuka, hat, skuld... Inga känslor sopas under mattan.
Och känslorna hörs. Genom vilsna valser och blödande blues irrar en naken Wiehe och försöker rädda detta kärlekens rangliga korthus från att falla.
Det här kan vara det starkaste jag hört på svenska språket sedan Thåströms "Skebokvarnsv. 209".