Dirigent: Ola Rudner
Musik av: Brahms, Kuisma, Schumann.
De Geerhallen Norrköping 17/11, även i Crusellhallen Linköping 18/11.
60-plussaren svensken Ola Rudner, från början violinist, är numera en vittberest dirigent som emellanåt gör nedslag hemmavid. På torsdagskvällen kunde man se honom arbeta tillsammans med symfonikerna i De Geerhallen (och i Crusellhallen på fredagskvällen. Vår recensent hörde konserten i Norrköping. Reds anm.). Det var en angenäm upplevelse.
Han fick hela orkesterapparaten att glöda och spänna musklerna i Robert Schumanns tredje symfoni, ”Den rhenska”. Rudners sätt att dirigera organiskt med ett skönt finlir i denna romantiska repertoar fick musiken att lyfta. Här berättades det en historia. Han vårdar sig om detaljerna och hans taktering är dansant och intressant att observera.
I stora delarna av symfonin presenterades ett oavbrutet flöde där färdriktningen var ovanligt tydligt. Och visst fanns här en flirt med Beethovens "Pastoralsymfoni". I den andra satsen presenterades en utmärkt klanglig mullighet där de olika skeendena naturligt växte ur varandra. Den skenbara enkelheten visade på flera bottnar.
Den långsammare tredje delen tilläts bli aningen klangligt spretig medan de två avslutande satserna bjöd på festivitas och magnifika kulörer. Alltsammans blev till en musik till tröst och glädje i höstmörkret.
Symfonikernas egen slagverkare Anders Dahlstedt har funnits i ensemblen sedan 1990. Nu var det dags att framföra musik av en av företrädarna i orkestern, Rainer Kuisma. Hans ”Konsert för pukor” ställer det bakre ledet längst fram. Ett gäng pukor får agera soloinstrument i ett samspel med övriga orkestern.
Detta uråldriga instrument som man redan kan se på en persisk relief från 600-talet hade en spelare som kallades ”pukare”, ett ålderdomligt ord för ”pukslagare”
”Konsert för pukor” fokuserar på rytmen och klangen. I den intensiva inledningen betonas även formen och dynamiken i flera aggressiva utbrott som om världen hängde vid avgrundens rand. Och kanske är det så.
Vartefter verket fortsätter integreras pukorna alltmer med den övriga orkestern, men hela tiden med det rytmiska i högsätet. Urbant. Endast få melodifragment flimrar förbi. Pukisten står oavbrutet i centrum med sitt instrument.
Jag upplevde denna komposition som en nyfiket undersökande musik av instrumentets möjligheter. Ibland doftade det hela filmmusik och anknytningen till populärmusiken gav framförandet en cool anstrykning. Anders Dahlstedt skötte sin uppgift med bravur.
Konserten inleddes med Brahms ”Variationer över koralen St. Antoni”, musik som smeker örat. Orkestern byggde utmärkta långa fraser och visade både på klang och flöde. Folkliga vibbar.