Svart eller vitt, Tick tick boom. Det är svårt att förstå hur ett band kan hålla så högt tempo 20 år efter de första garagerepen.
Chris Dangerous från Krokek inledde hemmaspelningen i hög hatt och frack. Låten Come on visade sig bli en välbehövlig uppmaning. Tur att de hade laddat med semlor efter fredagens Sverigepremiär i Göteborg. Förbandet The Fume förtjänar all cred för grym support. De kom in och värmde upp en handfull bakåtlutade, vardagsklädda entusiaster. När golvet började fyllas upp fick The Hives göra sin tuffaste spelning på länge, gissar jag.
Lördagens spelning blev inte ett typiskt, överraskande slag i magen så att publiken tappade luften. Snarare ökade trycket över bröstkorgen tills publiken kippade efter andan.
Både band och fans har blivit äldre sedan The Hives krossade i Flygeln för ett par år sedan, men kaxigheten lever kvar på scenen. Med all rätt, för tightare än så här blir det inte live. Ett par höjdpunkter var My time is coming, Go right ahead och Wait a minute.
Pelle "the Puppetmaster" fick självklart publiken i sin hand tillslut. De satt, viftade, hoppade och skrek på beställning. Mikken levde nästan sitt eget liv och snurrade mer i luften än i Almqvists hand. Han var pojkaktig och sträng, envis och lekfull i sin kamp om publikens kärlek. "Är ni varma i skinnet? Själen? Hjärnorna? Kläderna?", undrar han och kräver mer medan Vigilante Carlstroem och Dr Matt Destruction troget och stilla öser på.
De gigantiska, vita The Hives-bokstäverna i bakgrunden påminde först om en Carpe Diem-text på väggen i ett vardagsrum. Sedan drog konserten i gång och de blev som scenens bultande hjärta. En fin bakgrund till ett hårt arbetande Ninja-crew.
Efter allsång med två verser av Ja må han leva-på Nicholaus Arsons födelsedag-följde ett par snabba, snygga extranummer. I kulissen satt ett gäng lyckliga barn med öronskydd och såg världsstjärnorna på nära håll. Jag gissar att någon fick följa med pappa till jobbet.
De nya låtarna från Lex Hives sitter redan och skakade liv i en frusen vinterkropp. Efter en och en halv timmes rock-mangling är jag nöjd. Samtidigt ställer jag samma fråga som mästerdomptören själv: Varför är ni så tysta Norrköping?
Sandra Wall/NT