Hitparad med Berggren

Henrik Berggren gör det lätt för sig, menar recensenten. En dryg halvtimmes hitparad var sllt som erbjöds vid fredagskvällens konsert på Stadsmuséets innergård i Norrköping.

NORRKÖPING2010-08-28 10:54
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Kvällen till ära skulle det kunna passa sig med ett personligt erkännande. Jag älskade aldrig Broder Daniel. Jag sminkade mig aldrig. En enstaka grupptrycksorsakad utflykt med kajalsvärtade ögon var allt jag vågade drista mig till när det begav sig.

Jag fnös lite åt de som BD-målade sina Converse med mörka märkpennor. Att förstöra utmärkta sneakers bara sådär. De övriga tecknen fanns givetvis där. Jag köpte mina jeans på tjejavdelningen (det här var långt innan Cheap Monday försämrade blodcirkulation för halva populationen), håret var tuperat till oigenkännlighet, paletten begränsad till svartvitt och den allenarådande sinnestämningen var minst sagt bekymrad.

Kaffe svart som själen, alienerade män med gitarrer och ett ständigt gnällande tillhörde favoritaktiviteterna. Ingen utanför det likartade umgängets slutna cirkel förstod någonting. Det var lysande så. Precis som jag ville ha det. Det var precis som det skulle vara och förmodligen precis så det fortfarande är för de som går igenom samma sak i dag. Popmusikens förmåga att kanalisera utanförskap kommer alltid att förbli oöverträffad.

Att 2010 se Henrik Berggren ensam på en scen besjungandes tider som flytt innebär ofrånkomligt att dåtiden hälsar på.

Det är helt omöjligt att förhålla sig till Berggren frikopplad från det förflutna. Han ser liksom inte ut att ha åldrats. Det är lätt att göra sig lustig över honom, hans fans och hela den hjärtskärande hysteri som följt Broder Daniel i allt de tagit sig för.

Men då har man missat poängen helt och hållet. Poängen är följande: Henrik Bergren andas levande pophistoria på Knickediscks scen. Hur introvert, tystlåten och korthuggen han än väljer att vara håller han villkorslöst liv i något som tusentals fans verkligen vägrar släppa taget om.

Den cyniker som inte smälter fullständigt av "Shoreline" eller "When we were winning" måste sakna hjärta. Han har vett att göra det lätt för sig. En dryg halvtimmes hitparad från den senare delen av Broder Daniels diskografi är allt som erbjuds. Lite småsnålt sådär, jag hade gärna lyssnat lite längre.