Har Orup någon relevans i dag, eller är han bara en övervintrad dinosaurie från det glada 80-talet? Ett par tusen personer i Kungsträdgården under lördagskvällen protesterar säkerligen mot det senare. För det är verkligen ingen mossig föreställning som Orup bjuder på. Upplägget är ambitiöst med sju musiker på scen, och på en timme finns det inte plats för någon utfyllnad. Det är rakt igenom hits som spelas.
"Regn hos mig" spelas tidigt, och allsången är given. Det som annars sticker ut mest är trion låtar som spelas innan extranumren. "Magaluf", "Jag bli hellre jagad av vargar" och "Då står pojkarna på rad" är en klockren uppvisning i något av det bästa som 80-talets pop-Sverige lämnat i arv. Den sistnämnda har fått en lätt electroanstrykning som gör att den känns betydligt mer modern än den är.
Till extranumren dras tempot ner med den finstämda balladen "Cigarettminut" och Orups främsta stund "Från Djursholm till Danvikstull", som förtjänar en större plats i den svenska musikhistorien än den har. Orup avslutar med att helt solo köra "Det gör ont". Han gör den bra, men det blir en något märklig avslutning efter de synnerligen lyckade övriga extranumren.
Efter sitt jättegenombrott under 80-talet har Orup liksom alltid funnits där i sitt hörn av det svenska musiklivet. Periodvis relativt osynlig, men aldrig helt uträknad. På förhand kanske det inte verkar vara det mest spännande av dragplåster som arrangörerna har hittat. Men med tanke på publikens storlek och stämningen, så är det en perfekt avslutning på en, trots vissa vädermässiga motgångar, lyckad Linköpings Stadsfest.