Elias och hans Wizzkids har fått igång elektriciteten i replokalen. Nu står de akustiska instrumenten i hörnen och samlar damm. Istället är det neonsprakande syntar och elgitarrer som tagit över.
Debutskivans lite valpiga och nästa tokroliga anslag har slipats bort och fram kliver ett band med pondus och en säkrare, vuxnare träff i sina livsobservationer.
Bandet älskar att leka med roller. De testar könsgränser och ifrågasätter manlighetens trånga kostym. Och än så länge är Elias and the Wizzkids bättre som koncept och gränstestare än som popband.