Gamla pubrockare mognar med elegans. Se bara på grånade croonern Nick Lowe eller Elvis Costello som numera dirigerar symfoniorkestrar och umgås med presidenter.
Parkers tjugonde (!?) album är förvisso en koncepthistoria med ledmotiv till påhittade tv-program, men bjuder ändå knappast några överraskningar. Det låter fortfarande som om en osnuten slyngel frontade ett tajt kvartersband med förkärlek för soul, country, jazz och simpel rock?n?roll.
Och man vill fortfarande lyfta en bägare när man hör honom. Fast kanske fylla den med lite dyrare dryck.