Efter en kort varnande presentation av Halla Óloafsdotter och Amanda Apetrea, det kommer bland annat att bli hög ljudnivå och vi uppmanas att krama vår bänkgranne om vi blir rädda (om grannen ger sitt medgivande), inträder en dragqueen i jättelikt guldfodral. Hen framför en playbackversion av ”All by myself”. Den utmynnar i världens längsta avslutande ton. Så lång att gulddrottningen faktiskt ger upp och går.
Det blir något av temat för premiärföreställningen i Linköping: för mycket, för långt – och att några ger upp och går. Några i publiken nämligen.
Hela föreställningen är inte lång, bara en timme, men inslagen bygger på idén att dra ut på koncepten tills de nästan brister.
Efter det inledande numret följer en mördande parodi på manlig hårdrocks- och idrottsarenakultur, med fladdrande tungor i hårt sminkade ansikten, tonvis av rök som väller ut över oss i publiken, en oändlighet av djävulstecken och machogester, samt att vindmaskinen sätter i gång en storm som får guldkonfetti att störtregna över oss.
Det är rätt kul – men för mycket för länge. Man får lust att ropa ”Okej, jag fattar”.
Samma sak med numret där Lisen Rosell vill ge röst åt alla som någon gång tryckts ned i skorna av någon översittare och levererar en magnifikt svordomsspäckad ge-tillbaka-utskällning på engelska (hela föreställningen är på engelska). Okej, jag fattade redan efter en minut.
Jag förstår att dessa groteska överdrifter är ämnade att ta kål på det som redan i sig är en parodi: maskulina gester, schabloner och manér. Och att i finalen efter denna feministiska nedmontering hylla den totala friheten.
Självklart är det ingen dum idé att verkligen ge järnet, hoppa över stupet och se om det håller.
Men ironi är svårt att lyckas med.
Vindmaskinen var bäst.
Föreställningen kommer till Motala Convention Center/Folkets hus den 1 december.