Rock
Caroline/Universal
Det var en gång ett band som alla tävlade om att hata. Det var på 90-talet, när inget fick vara storslaget eller vackert, eller på allvar. I tidningen Pop var Simple Minds ett skällsord. I Nick Hornbys roman ”Hi fidelity” var Simple Minds ett band som bara den töntigaste pojkens ohippa flickvän gillade.
Det var en gång för ännu längre sedan fem pojkar från den grå hamnstaden Glasgow som drömde om den stora musiken, som fogade samman Bowie och Roxy Music, kraut- och symfonirock, till något nytt och elegant. De fick epitetet new romantics trots att de var mer musiker än posörer, deras musik lät som om den draperats i guld och deras rykte växte. Så fick de en hit 1985 med den olycksaliga ”Don’t you forget about me”, som de inte skrivit själva och som inte alls lät som Simple Minds, och snart stod de på de allra största arenorna och var bara storslagna, och ingenting annat.
För 30 år sedan var jag en hängiven missionär som predikade Simple Minds lov. Efter ha sett dem spela på Johanneshov i Stockholm i mars 1984 kunde jag inte tänka mig något bättre. Och inget som kom därefter var lika bra.
Att de skulle göra en stolt comeback nu kunde ingen ana. Eller, jo, om man hört liveskivan från deras förra turné där de bara spelar låtar från de fem första albumen fanns tecknen där. Och ”Big music” är en så välkommen återkomst. Simple Minds har verkligen hittat tillbaka till de storslagna sångerna, skimrande syntarna och glittrande gitarrerna som gjorde de till världens bästa band under en kort gyllene dröm 81–84. Kanske handlar det om att de slutat försöka förnya sig, men mest om att de äntligen hittat melodierna igen. ”Big music” skriver inte om rockhistorien, men ljuset är tillbaka i Jim Kerrs ögon, hans band har hittat självförtroendet igen och alla 90-talets stilpoliser kan gå och dö.