Pop
Universal
Madonnas betydelse för popmusiken är omöjligt att överskatta. Hon fortsätter att omdefiniera och modernisera sig själv, medan resten av världen antecknar och följer efter.
På sitt trettonde studioalbum har ikonen tagit hjälp av artister som Kanye West, Avicii, Diplo och Salem Al Fakir. Det hörs, tyvärr. Deluxe-utgåvan är ett nitton spår långt sammelsurium helt utan röd tråd.
Här finns allt från en reggaebanalitet, via vuvuzelor och annat oväsen till menlösa 90-talsförpackningar och ett magplask av stora mått i rap-numret ”Illuminati”.
Särskilt snyggt blir det inte heller med liknelsen av lubrikation som vigvatten i ”Holy water” och här och var låter det dessutom som att Skrillex kräkts ur sig sin musikaliska böldpest över låtarna.
Jag kräver inte diskbänksrealism från en artist mitt i livet, Madonna får gärna lägra unga män och bada i fluorescerande ljus tills natten blir gryning. Det är bara det att hon gjort det betydligt snyggare.
På ”Rebel heart” bränner det istället till som mest när hon stannar upp. I ”Joan of Arc” sjunger hon ”I can’t be a superhero right now” och ventilerar det hat som, sjukt nog, fortfarande finns mot henne.
Titelspåret som bara finns på deluxe-varianten, därav dess nödvändighet, är en enkel ackordföljd som blickar tillbaka på karriären i rampljuset. Men även en vacker bild av vad ett nytt Madonna-album kunde ha varit.
Vi är vana vid att hon agerar och världen reagerar. Men här känner Madonna snarare av vart vinden vänder och anpassar sig efter artister som brukar härma henne.
Samtidigt som många av efterträdarna bara kan drömma om materialet, väntar liksom hela tiden en ny dansgolvsvänlig Skrillex-spya bakom hörnet.