Indierock
Playground music
”Låt mig vara fri en stund, jag älskar min misär” sjunger sångaren Erik Hillborg på ”Kedjan”, en av de bästa låtarna på ”Till dom som bryr sig”. Få ord, men de slår hårt rakt i magen.
Solen har förvisso redan släppt ett album, men den självbetitlade debuten från det då osignade Gävlekvartetten gick nog de flesta förbi. Sedan dess har de skrivit skivkontrakt och slipat sina vapen betydligt utan att förlora något på vägen.
Malandet, mässandet och monotonin återkommer flera gånger under de tio låtarna. Det är snudd på omöjligt att inte dra paralleller mellan Hillborg och den Joakim Berg som med Kent släppte sitt första album för snart 20 år sedan. Finessrika och skeva texter som höjer sig över plattityder och poserande.
Musiken skulle kunna placeras i samma fack, men har samtidigt beröringspunkter med band som Dungen och Pascal så den liknelsen är att göra det enkelt för sig.
Titelspårets uppgivenhet och den briljant upprepade frasen ”Jag hatar det här” i singeln ”Solguden” är bara bråkdelar av låtar som var och en kan stå för sig själv men tillsammans utgör en urstark helhet.
Knivskarpa gitarrslingor, ödesmättade basgångar och texter med svärta nog att få kajalbestrukna tonåringar att knyta handen hårt i fickan och inse att ”fan, jag är inte ensam”.
Det är 2014 men likgiltigheten och alienationen är påtaglig som vore det 1995. Samhället har förändrats men på något sätt är klimatet detsamma.
Förutom ett par passager som passerar mer obemärkt är ”Till dom som bryr sig” en påminnelse om vad som en gång fick mig att älska 90-talets svenska indieakter.
Men Solen är absolut inte något som hör det förgångna till. Solen är här och nu.