Det mesta på nya skivan är alldeles för sirapssött för min smak, men uppenbarligen finns en stor publik, som törstar efter julmusik i glänsande melodifestivalskrud framförd av sångerskor som älskar att waila.
Det storvulna, kitschiga klarar jag inte av. Jag föredrar tjejerna när de håller igen. Som i Niklas Strömstedts "Tänd ett ljus", där stämsången känns varm och alldeles lagom. Plus också för dalakoralen av "Bereden väg för Herran och Sonja Aldéns egna "Maria". Mer sån't!