BSP utan variation

Det börjar bra. Inledande "Who?s in control" känns avväpnande ärlig och det aviga popsvänget bådar gott för resten av skivan. När BSP sen levererar midtempolåt efter midtempolåt känner jag mig besviken. Visst är det fint med svävande harmonier och lugna toner, men utan variation blir det lätt tråkigt och anonymt. Världen behöver inte ett till Manic Street Preachers (som för övrigt är turnékollegor med BSP för tillfället). Vart finns popgnistan som jag såg i början, är den begravd under politiska intentioner och vackra stråkar? I så fall rekommenderar jag BSP att gräva upp den genast!