Vart är vi på väg?Covenant tycks ställa sig samma fråga som Kristian Luuk ställer till tv-tittarna. Frasen "Where do we go from here?" upprepas i singeln "Lightbringer" och man undrar vart Covenant är på väg. Varför ta in Necro Facility som gästartister? Varför blev tyske Daniel Haujobb Myer medlem i bandet, vart ska han föra dem? Resan som började i Helsingborg gick via syntfestivalerna i Tyskland och vidare ut i världen. Men även den som tar täten i en genre kallad "futurepop" kan bli omkörd till slut.
2006, när senaste albumet kom, hördes 80-talsretro och elektropop överallt. Covenant, som förnyat den elektroniska musiken på 90-talet, lät gamla och trötta jämfört med The Knife.
Så vart är vi på väg?
Tåget rullar igen. Efter fem tysta år kommer alla farhågor ändå på skam. Covenant kör över allt motstånd, det är samma ostoppbara stålblanka maskin som förut. Eskil Simonssons röst och melodier är lika mörka som någonsin, Joakim Montelius texter och oljud lika fascinerande. "Modern ruin" rullar till och med jämnare och snabbare än sina föregångare.
Det slutar i "The road", inspirerad av extremt dystopiska filmen "Vägen": bara aska och förtvivlan återstår.
Och där drar team Simonsson-Montelius i ångvisslan - BNÖÖÖÖP - på fyra poäng och levererar rätt svar. Det är vägen som är målet, förstås. Den är inte alltid rak. I Covenants sällskap är den alltid värd att följa.