Mogwai har en outsinlig ork i sina utdragna instrumentala stycken. Påminner om en enveten långdistanslöpare ute i småkarg granskog. Mil efter mil passerar, malande steg i stadig rytm. I bland går det svagt uppför, ibland öppnar sig skogen och man ser himlen, ibland fastnar mycket lera under skorna.
Det vilar hela tiden något vackert över Mogwais musik, kommer man in i andra andningen kan det bära långt. Men det är som med kondisen, den kan ta tid att jobba upp.