Pop
Universal
Markus Krunegård ville göra ett album som var mer spontant och inte så tillrättalagt. Det skulle vara direkt, pang på och ge känslan av ett band som spelar live.
Och så blev det, tyvärr.
Det är total satsning från början, fullt ställ och plattan i mattan, punkig energi, skramliga indiegitarrer och omoderna syntar. Orden sprutar ur Krunegård, osorterade och oborstade, privata och patetiska. Om inte rytmen rymmer alla stavelser sjunger han fortare.
Sanningen är att det blir bättre när Krunegård är polerad och strukturerad. ”Mänsklig värme” från 2012 var ett riktigt mästerverk, en välavvägd kollektion poppärlor.
”Rastlöst blod” är en yvig och ostyrig skiva. Singeln ”Jag stör mig hårt på dig” är en bra låt med en fånig text. Sedan blir det Bon Jovi i karaokebaren, grötrim och bilåkarrock. Det dröjer till albumets andra halva innan det blir riktigt bra, när de existensiella frågorna tar över: åldrande, självmordsförsök, och invandrarens känsla av att aldrig höra hemma någonstans.
Till sist föräras fru Krunegård en riktig, storslagen powerballad. Det är en hemsnickrad alldeles ärlig och uppriktig kärleksförklaring. Precis som hela albumet är den charmig och personlig men långt från perfekt.