Och om hur mycket den smöriga sångaren diggar kvinnor. Som vanligt är låtarna lena som den slätaste smeten. De är även överdrivet teatraliska och dramatiska, som sig bör. Det är ju Kellys totala avsaknaden av lagomkänsla som man gillar, även om det den här gången handlar om maximerade sirapssöta kärleksförklaringar i Motown-sväng. Den senare tiden har ju annars Kellys gränslöshet handlat om ett ganska härligt freaky musikaliskt universum, där bland annat joddlande har varit en ingrediens. Ett extra plus till att Kelly visar upp sin fantastiska röst på "Love letter" också. Snyggt.
(TT Spektra)