2002. Debuten "Original pirate material" slog igenom med dunder och brak. Eller snarare med mysigt småprat och poppiga garage-beats. Hursomhelst, Mike "The Streets" Skinner hittade en guldåder och har mjölkat den sen dess. Han säger att femte plattan är den sista, men det får vi ta med en BT-trucklast salt.
Leveransen är mer spoken word än rap, vilket gör att texterna känns nära, nakna. Skinner har aldrig använt det där trall- och tuffhetsfiltret som så många av hans kollegor håller fast vid. Rimmen drar ibland åt Eminemhållet (Frank Brunos nose has seen to many blows), men det fyndiga tillåts aldrig dölja innehållet: poetiska uppgörelser med Kärleken och Livet.
Musiken är trevlig och bred, vilket kan tolkas som en sågning, men det är menat som en direkt innehållsdeklaration. Och trevligt är ju faktiskt alltid, ja, trevligt. Ibland blir det souligt och då kommer Skinners småskeva ordsvada verkligen till sin rätt. Han har nämligen en fin förmåga att få otakt att bli takt, lite som vår egen Alexis Weak.