Pop
Kwaidan records/Border
Ett flyktigt möte på ett tåg, en enda natt tillsammans, med cigaretter och modern jazz. "Vi är för unga för att säga godnatt", sjunger Jay-Jay Johanson, 45 år.
I nästa sång säger hon att det liknar en film och han fruktar ett tragiskt slut.
Den obotlige romantikern Jay-Jay Johanson målar upp den ena förälskade fantasin efter den andra. Hans image är kanske bara teater, och hans texter om krossade hjärtan är uppdiktade men hans känslor är ändå äkta. Och "I love him so" är på riktigt, skriven i väntrummet medan hans lille son opererades.
En gång har jag sett Jay-Jay Johanson sjunga på Fasching i Stockholm, lång och blek, med en röst som är lika säker som den är ljus och känslig. Det sägs att hans främsta fans finns bland franska fotomodeller, och så såg det ut den kvällen. Det var i Paris han slog igenom i mitten av 90-talet, det är på kontinenten han turnerar. Hemma i Sverige förblir han okänd, till och med efter medverkan i Melodifestivalen.
Han växte upp som Jäje Johansson i Skara, granne med Bert Karlsson, men det var när hans far tog med honom till jazzklubben för att höra Chet Baker som hans liv fann sin riktning.
"Opium" är hans tionde album, och lika beroendeframkallande som de tidigare. Med en klassisk crooner och en mer slickad produktion skulle det bli outhärdligt smörigt.
Nu får vi emotståndligt eleganta och tillbakalutade popsånger, med samma knastrigt triphoppiga rytmer som han alltid återvänder till, smyckade med kompanjonen Erik Janssons allt jazzigare piano. Robin Guthrie badar en låt i Cocteau Twins-gitarrer, Funkstörung elektrifierar en annan. Allt låter ändå som hundra procent Jay-Jay Johanson, bara lite snyggare, lite svängigare och lite självsäkrare än sist.