En sann kulturgärning

Folkmusik

Border

Den brittiske sångaren och låtskrivaren Nick Drake hann bara göra tre album innan han dog av en överdos tabletter 1974, 26 år gammal. Men hans vemodiga visor hittar fortfarande en ny publik och som artist har han närmast fått ikonstatus i efterhand.

För systrarna Rachel och Becky Unthank ledde kärleken till hans musik också fram till den länge okända låtskatt som Nicks mor, Molly Drake, lämnade efter sig vid sin död 1993.

I nära samarbete med Mollys dotter, tillika Nicks syster, skådespelerskan Gabriella Drake, har de nu gett Molly Drakes visor och dikter en ny musikalisk inramning. Albumet ingår i serien "Diversions", där systrarna tidigare bland annat tolkat musik av Robert Wyatt och Antony & the Johnsons och gjort ett samarbete med en blåsorkester.

Utgångspunkten är de hemmainspelningar som Molly Drakes make Rodney gjorde på 50-talet med Molly sjungandes och ackompanjerandes sig själv på piano och som gavs ut postumt 2013. Originalinspelningarna var inte tänkta för utgivning och brusar och susar därefter. Syftet för The Unthanks har varit att ge musiken den publik den förtjänar, med hjälp av mer utbyggda arrangemang och renare ljud.

Det är en sann kulturgärning. Även om den i ett första steg mest fått mig att vilja lyssna mer på Molly Drakes egna framföranden. Hennes texter är på ytan välrimmade och prydliga men rymmer ett mörker och en melankoli som överraskar och skaver mot hennes ljusa vibrato. Det är introspektiva funderingar om att förstå och behärska livet, om att hålla fast vid drömmar och hopp eftersom det kanske är det enda sanna vi har. De berör mig starkare än The Unthanks versioner, trots de påvra ljudförhållandena, men jag hade varken upptäckt eller förstått Molly Drake, om det inte hade varit för The Unthanks.

I deras händer får låtarna en dov folkmusikton. Arrangemangen är avskalade med stillsamt piano, bas och en återvändande klarinett – som lär ha varit Molly Drakes favoritinstrument.

Rachel och Beckys sångtolkningar är ganska fria i förhållande till originalen. Mellan låtarna – och ibland insprängt i dem – finns Gabriella Drakes recitationer av sin mammas dikter. I kontrast mot Rachels och Beckys milda röster är hennes läsning rättfram och nästan uppfordrande. De påminner om att detta inte är ett vanligt album, utan också en berättelse om ett liv.

För fans av Nick Drake är Mollys låtar dessutom en nyckel till hans liv och gärning. Även om hon aldrig utvecklade något artisteri, sjöng hon och spelade för sina barn och hennes vemodiga och eftertänksamma betraktelser verkar ha influerat Nick Drakes musik. I hennes texter finns också teman som kan knytas till sonens kommande depressioner. Det är helt enkelt svårt att inte koppla ihop deras musikaliska gärningar. Och det gör inget. De förstärker bara varandra.