Pop
Mute/Playground
Peter Hook spelar bas som ingen annan. Enligt legenden tog Barney Sumner en vecka ledigt från Joy Divisions slit i replokalen 1979, och i brist på gitarrist blev Ian Curtis förbannad och beordrade Peter Hook att spela melodierna på sin bas.
Hans stilbildande basgångar blev själva ryggraden i Joy Divisions låtar, och när Ian Curtis tagit sitt liv och resten av bandet transformerades till New Order fortsatte Hook att spela bas som bara han kunde.
Att Peter Hook nu har lämnat New Order och bandet spelar in ett nytt album utan honom låter inte lovande, särskilt som de senaste skivorna inte varit mycket att hurra för.
Däremot är Gillian Gilbert tillbaka, och hennes syntar gnistrar med en särskild skärpa från första stund. De tre första låtarna sätter tonen. "Restless" är bra, "Singularity" bättre och nya singeln "Plastic" är bäst. Sedan kommer sanslöst svängiga ”Tutti frutti” med sina sagolika stråkar, och i femte låten blir den kitschigt funkiga gitarren snabbt överröstad av den eleganta elektroniken. Därefter kommer ingen mindre än Iggy Pop in och kör en suggestiv spoken word-föreställning.
Resten låter klassisk New Order, samma möte mellan högteknologiska maskiner och tanig gitarrpop som förr. Som om de alltid längtar till dansgolven på Ibiza men ändå alltid står kvar och fryser i skuggan av Manchesters sotiga tegelruiner.
Att sista låten, solig och banal med smörig sång av Brandon Flowers från The Killers, sitter lika illa som en powerballad i eftertexterna till en bra film får man leva med. Det här är verkligen det bästa New Order gjort sedan ”Technique” 1989, och nye basisten Tom Chapman bidrar till det. Det är pinsamt hur lite jag saknar Peter Hook.