Sony music
Bara sju låtar. Varav två gavs ut redan förra hösten. Och experimentell jazz, dessutom.
Det är med viss skepsis man närmar sig David Bowies nya album. Att albumet redan höjts till skyarna av välkända förståsigpåare som Jan Gradvall och Andres Lokko väcker mer skepsis, men också förväntan. Å ena sidan är det väldigt förutsägbart att falla i farstun för allt som David Bowie gör. Å andra sidan är det ju ändå rockens mest rörliga och rastlösa kameleont vi talar om här – vem annars skulle kunna lyckas med en sådan här transformation på sin egen 69-årsdag?
Och så gläntar jag på dörren till "Blackstar" – och faller handlöst in i en ny värld.
De första intrycken är mörka och varma. De två låtarna från 2014, "'Tis a pity she was a whore" och "Sue (in a season of crime)", är helt omgjorda.
Det tydligaste tecknet på att Bowie spelat in med ett jazzband är Donny McCaslins rastlösa saxofon. Här finns också en mångfald av underbart analoga syntar. Däremot saknas oftast den taggiga och störiga gitarren som Bowie nästan alltid haft med sig, från glamrockens London via soulens Philadelphia till elektronikans Berlin och tillbaka igen.
Men rösten är sig lik, och det är viktigast. Liksom experimentlustan.
Så förblir David Bowie sig själv genom att fortsätta ompröva allt och nyfiket jaga vidare. Och genom att skriva låtar som dessa, omisskännligt Bowie-aktiga och samtidigt helt annorlunda.