Pop
Glitterhouse/Border
Inledningen är suggestiv.
Vågor slår mot en strand. En ordlös kvinnoröst hörs, som en siren, ett larm, förebådar olycka och nöd. Daniel Benjamin börjar sjunga: ”I gotta go / leave this behind / take all that’s mine / we all have to leave someday”.
Vi måste alla ge oss av någon dag.
“Evropi” är en temaskiva om flykt, en berättelse om en familj som flyr från Mellanöstern till Europa i vingliga båtar, om att alltid vara kluven och aldrig riktigt hemma.
Berättelsen tar sin start 1922, men skivan råkar komma ut mitt i flyktingkrisen, samma vecka som bilden av Alan Kurdi får världen att vakna.
Daniel Benjamin är tysk, Eleni Zafiriadou är grek. De är gifta med varandra och spelar alla instrument själva, gärna samtidigt: trummor, cembalo, gitarr, piano, lyra och bouzouki. Att se dem på Youtube är en upplevelse. På kontinenten och i Kanada är de populära, men till USA nekades de inresetillstånd och 45 planerade konserter ställdes in.
Sea + Air gör popmusik med tusen influenser som är svåra att sätta etiketter på -- Kate Bush, Bowie, Mew och The Verve är referenser som fladdrar förbi. Men det viktiga är inte deras ursprung, det viktiga är resultatet.
Trots att ingen av dem har engelska som modersmål är deras texter fulla av underfundigheter. I en sång till Europa sjunger Benjamin: "I wonder what you’re up to . . . You rob me”. Duons namn, Sea + Air, uttalas hemma i Tyskland som ”Sie und ehr”, alltså ”han och hon”.
Allt på ”Evropi” hugger inte tag, men pianot i ”Lady Evropi” manar mig att återvända, och vågorna, den ödesmättade stämningen och sången i första låten är oundvikligen ett passande soundtrack till det som händer just nu.
Vi måste alla ge oss av någon dag.