Pop
Mexican summer/Border
En trummaskin bankar igång Tamaryns tredje allbum och skickar obönhörligt lyssnaren tillbaka till 80-talet. De glittriga syntarna och söta melodierna gör sitt till, men bäst av allt blir det när basisten får fritt spelrum, det är då all neon får svart och våt asfalt att spegla sig i.
Det är lätt att höra influenser från Cocteau Twins och The Cure, men sångerskan från Nya Zeeland har tack och lov inte alls lagt sig till med en manierad och 80-talsinfluerad sångstil. Hon är ingen Siouxsie Sioux, och det är jag tacksam för.
"Cranekiss" är kanske inget odödligt album, men det är inte omöjligt att det är bättre än New Orders nära förestående comeback.