Rock
DBPM Records
Wilco är som bäst när de flippar lite. När Jeff Tweedys viskande möter stickiga gitarrer och när bandet manglar fram ett olycksbådande oljud över den milda altcountry som utgör deras bas. Det är exakt vad Wilco gör på sitt nionde album som de överraskningssläppte på sin sajt 16 juli. Bland annat, får man säga.
För den här gången tar bandet med sitt sound på lekfulla utflykter i Brian Enos 70-talsglamrock. Ibland med små touchar av kraut, ibland med inslag av Pavements skevhet och dess totala motsats: sockriga Beatlesharmonier. De ställer sig verkligen inte in. Inledningsspåret "EKG" med sin migränframkallande gitarrurballning, verkar nästan designad för att skrämma bort. Men man blir rikligen belönad om man stannar kvar.
Låtpärlorna radar upp sig en efter en och växer för varje lyssning. Jag kastar mig mellan favoriterna. Vill inte välja. Musiken spretar åt alla håll på karriärens kortaste album (33 minuter allt som allt), men ändå hänger det samman perfekt. Wilco får det att låta som att experimenterande är det lättaste som finns. Det är en konst i sig.
Tro mig när jag säger att "Star wars" kommer att finnas med på alla årsbästalistor 2015. (TT)