Det ryker om soppskålarna, sörplas och skramlas. Men så tystnar publiken. Kaj Lärka och Fredrik Ingå tar plats på scenen i Café Gycklaren och höstens första soppteater kan dra igång.
– Tänkte ni börja utan mig?! säger Carina Perenkranz och letar sig fram mellan caféborden.
Det är fullt till sista plats och biljetterna sålde slut i ett nafs. Soppa och skratt tycks vara en vinnande kombination.
Publiken är en lätt grånad skara som mycket väl minns tv-serien "Jubel i busken" från Göteborg, visor som "Den närsynte bofinken Knut", "Masken Max" och "Den saltaste bönan i stan". Mycket av föreställningen blir en gissningslek med publiken som tas med på en nostalgisk musikresa. Och visst har besökarna koll på sin kvinnliga skrattkista, med namn som Eva Rydberg, Annalisa Ericson, Lena Nyman, Lill Lindfors och Lill-Babs. Carina Perenkranz är föreställningens motor medan Kaj Lärka klär i rollen som skojig sidekick – siffernörden som ständigt sitter på facit. Tillsammans har de båda nyligen spelat "Länge leve Laila" – en hyllning till Laila Westersund.
Höjdpunkten blir också den 20 år gamla Westersund-sketchen om en åderbråckpatient som får ligga i en sjukhuskorridor. Knorren överraskar och överfulla sjukhus är sorgligt nog lika aktuellt idag. Annars saknar många nummer just aktualitet, och i minnesmolnen slås jag av att humor är en färskvara. Allt håller inte över tid. "Är du kär i mig ännu Klas-Göran?" får mig inte att skratta.
Visst är stämningen trevlig och den svängande hyllningen till kvinnliga skrattkonstnärer är mer än lovvärd, men tyvärr lämnar föreställningen en hunger efter mer skarpslipad satir.