På ytan påminner The witcher om hundra andra rollspel, med sin fantasymiljö, sina drakar, trollkarlar och eviga strider. Men det krävs inte många timmars spelande förrän man inser att polska CD Projekt gett sitt äventyr ett helt annat djup än många andra. Eller kanske skulle jag säga nyanser. The witcher befolkas nämligen av figurer som känns verkliga.
Visst, de flesta är på något sätt onda och har knappast mänsklighetens bästa för ögonen, men få är rätt igenom dåliga, precis som få är helt igenom goda. Spelets hjälte Geralt är inget undantag.
Dessutom har The witcher något jag ofta saknar i den här typen av spel - solljus. Miljöerna är inte ständigt grå och regniga, det är mer klassisk riddarfilm på tv än Skyrim.
Valen du gör med din hjälte får tydliga konsekvenser. Om du spelar igenom hela äventyret, och sedan pratar med någon annan som också gjort det, lär du upptäcka att ni har upplevt helt olika saker.
Fast det finns problem också. Övergången från pc till konsol märks, både i vissa kontrollfunktioner och i den bitvis hackiga grafiken. (TT Spektra)