Med bra startenergi kom båda in på scenen. De nojsade och skämtade om rap, bondpunk, överheten och presenterade sig själva. Förväntansfull publik.
Duon pratar i mun på varandra. Men det gör inget så länge tempot är intensivt. Inte oväntat har Peter Wahlbeck en tendens att ta över hela showen. Han är som vanligt voluminös och hejdlös, men det är själva poängen och kvaliteten med honom. Osvenskt galen som en Fellini-figur. Drastiskt rolig.
Simon Gärdenfors är mera slacker och kan inte låta bli att skratta åt sin kollega. Kul när han verkade uppfinna sin judiska uppväxt. Stå-uppare är per definition individualister. Men ibland lyckas de interagera på ett bra sätt. Bra upplägg med att sedan växelverka på scenen.
Själva temat med ”fri som fågeln” är ju ett smart drag, eftersom de kan hitta på vad tusan som helst. Spontaniteten ökar med kvadraten på hypotenusan med absurda infall och associationer utanför manus. Så kvällen bjöd på en kryddstark och ymnig buffé av allehanda aktuella ämnen. Droger, alkoholism, religion, tatueringar, sexuella övergrepp, fördomar mot judar och muslimer, pk-noja, icke-gobal politik, vit medelklass med mera. ”Geggigt med kändisar som bommar svennar på pengar”.
Riktiga fullträffar uppstod när Wahlbeck imiterade den föregående påven och förordnar en svart afrikan som påve med anti-kondomlinje. Han är över huvud taget rolig när han härmar folk och företeelser med fläskigt kroppsspråk och språkimitationer. Som helhet en fullmatat generös kväll, även om den var ojämn med vissa transportsträckor. Men absolut aldrig tråkig i sin spontana oförutsägbarhet.