Ni tror kanske inte att det är möjligt men om jag radar upp Accept, Saxon och Judas Priest så motsvarar det när Nigel Tufnel i filmen Spinal Tap drar upp förstärkarvolymen till elva.
Accept är tillbaka med ny skiva och ny sångare och har därmed en del att bevisa. Jag förvånas över att bandet som musikaliskt inte har rört sig en millimeter de senaste trettio åren faktiskt har ett så minimalistiskt läckert scenbygge. Det blir givetvis övervägande klassiska Acceptlåtar och vem saknar Udo Dirkschneider när Mark Tornillo har ett sånt rivjärn i strupen.
En konsert med Judas Priest är lika överraskande som huvudvärk efter en natt med många öl men vad som verkligen tar mig på sängen är Rob Halfords sång. Gubben är notorisk med att fega och sjunga surt men här tar han i så det måste ha hörts flera mil bort. Skoj! Efter en så lyckad kväll har den brittiska institutionen min tillåtelse att dra sig tillbaka.
Dödläge uppstårPå fredagen inleder amerikanska Steelheart - bandet jag länge har peppat på att se - med att kliva i festivalfällan. De vill få oss att tro att de har gått vidare och gör ny, fräsch, musik. Men vi som tittar tycker inte att funk är särskilt fräsch och vill inte höra en enda låt gjord senare än 1992. Något av ett dödläge uppstår.
Duktig kan vara vraJag skriver det här sittande i gräset en bit bort från ett gäng amerikanska superproffs som demonstrerar millimeterprecision. Något som brukar göra mig vansinnig men Mr Big gör det så övertygande att jag ger upp. Att vara duktig kan tydligen även innebära att det låter bra.
PELLE GUNNARSSON
Sweden Rock-bloggen hittar du på Corren.se/kultur.