Den här kvällen har Ines och Vera klämt ner två lokalkändisar mellan sig i soffan, Carina och Håkan Lindblad, vilka i många år drivit matbutikskedjan Östenssons, numera nio butiker.
En utmaning måste man kalla det, dels för att i publiken finns några vänner och släktingar till paret Lindblad, dels är ju gästerna inte vana vid att framträda på det viset; som ett slags artister. Tidigare soffsittare har ju varit sådana som Lasse Holm, Gudrun Schyman och Sven Wollter.
Det blir också en trevande start, där gästerna svarar enstavigt och blygt. Men det tar sig, ganska snabbt. Ty som andra sångnummer lockas Håkan Lindblad plötsligt att framträda som entertainer med en visa som han framförde i ett spex under gymnasietiden i Motala. Det gör han bra.
Ines och Vera är sig lika, och särskilt Vera har ju det där synnerligen orädda, för att inte säga burdusa, men samtidigt varma, sättet att lösa upp spänningarna. ”Hur är det att vara ekonomiskt oberoende, egentligen?” frågar hon och vill verkligen ha svar, liksom på om de båda gästerna har känslor som alla andra, om de bråkar och gråter. ”Man ska gråta, tårkanalerna är till för att användas, annars gror dom igen. Och så ska man hångla efteråt, man är så mjuk då.”
Ines och Vera får alltså arbeta – men blygheten spricker och det blir historier om hur paret Lindblad träffades, som tonåringar under en skidresa med buss. Barndomsminnen och vardagsliv i en framgångsrik familj med fyra vuxna barn och tio barnbarn lockas fram.
Nio sånger, alla önskade av paret Lindblad, framförs med sedvanlig skönsång av framför allt Gabriella Wahlström och kompetent pianokomp av Johan Ravelid, som också mycket fint sjunger hyllningen till nyligen bortgångne grundaren Gösta Östensson, ”Over the rainbow”.